Huvudduken som sköter fem jobb samtidigt

Den sjätte versen flyttar från skafferiet till människan: pàpà tóu shàng dài (帕帕头上戴), duken som bärs på huvudet. För en resenär från det blöta södern läses huvudbonader som regnskydd; på Guanzhongslätten (关中) är det motsatsen — duken är traktens svar på sol, damm och vind på en och samma gång, vikt och knuten med en praktisk sinne som blivit regionens visuella signatur för dess mormödrar.

Guanzhongs klimat är rikt på skarp sol och lössdamm och fattigt på regn. Fältarbete under den himlen tar hårdast på huvudet — och en tygfyrkant, billig och tvättbar, löser hela traven: skugga för ögonen, skydd mot dammet, band för håret, panna för svetten och, när knuten lossas, en ögonblicklig packduk för grönsaker, utsäde eller ett stycke guōkuī (锅盔, det stora brödet). Ett paraply sköter ett av jobben — och kräver en hand.

Denna ekonomi med ett enda föremål är det tysta temat i alla åtta besynnerligheterna: bälteslika nudlar, bröd som grytlock, tak som hjälmar — Guanzhongs genialitet är att låta ett enda redskap arbeta maximalt. Huvudduken är det bärbara kapitlet.

Dina ärliga chanser finns på morgonmarknaderna — Xiaonanmen innanför murarna är enklast — där mormödrar från kraven kommer och säljer grönt före åtta på morgonen, och på marknadsköpingarna på slätten. På själva stadsgatorna är träffarna sporadiska och allt sällsyntare; duken tillhör en generation, och generationen är på väg vidare.

Fotograferar du, fråga först eller skjut på avstånd; en marknadskvinna som just sålt grönt till dig säger oftast ja med ett flin — och det är ordningen som spelar roll.

Nästa vers handlar om kroppsställning, inte kläder: varför sitta när man kan huka — och varför en hukande gäst är en komplimang till kocken. Vidare till ätande på huk, eller tillbaka till översikten av de åtta besynnerligheterna.