Att huka slår att sitta

Sjunde versen är en hållning: dèngzi bù zuò dūn qǐlái — ge den gammaldags Guanzhong-ätaren en pall, så hukar han sig bredvid. Bilden: en man med hälarna stadigt i marken, skålan vilande i båda handflatorna, pinnarna i arbete, fullständigt stabil och fullständigt oberörd. För besökare ser det ut som akrobatik; för generationen som brukade slätten var det helt enkelt hur en kropp vilar när den har arbetat.

Den djupa hukan är fältarbetets ergonomiska arv — inga möbler, ingen rigg, sitt på ett ögonblick, stå upp på ett ögonblick. Den höll knän och vrister rörliga genom ett helt arbetsliv (en rörlighet som de flesta vuxna uppvuxna vid bord har förlorat — därför har resenärer så svårt att hålla den). I en fullsatt nudelbutik löste hukan dessutom en fråga om utrymme: bänkarna fylldes först, trappsteget var alltid ledigt, och en varm skål i båda händerna höll värmen längre än en som ställts på bord.

Resten skötte kulturen: att äta på huk utanför en butik lästes som lättsamhet och aptit — en offentlig komplimang till köket.

Hukan lever kvar i det vilda: vid middagstid utanför gamla nudelbutiker och vid marknadsstånd — svep med blicken över trottoarkanten vid lunch, så hittar du nästan alltid en stammis i den klassiska posen, skålan i händerna. Det är den äldre generationens hållning: tänk länsarbetare och pensionärer, inte studenter.

Verbet som hör till bilden är dié (咥) — shaanxidialekt för att äta med helhjärta. Du hör det i uppskattande ton (”zǒu, dié yī wǎn!” — kom, så firar vi av en skål!) och ser det förklarat bland våra kort i shaanxidialekten. Använd det en gång vid en nudeldisk och du blir generöst serverad; det är mindre vidskepelse än en iakttagen regel.

Åttonde och sista versen är den högljuddaste: en opera som inte så mycket sjunger som ryter. Vidare till Qinqiang, operan som skriks, eller tillbaka till översikten över de åtta märkligheterna.